Utanför mitt fönster finns några riktigt stora gamla ekar mitt i allt det nya. Dom trängs bland tennisbanor, anlägda dammar och kantiga moderna byggnader. När persiennerna åker upp varje morgon tittar jag alltid först bort mot träden. Årstiderna går att avläsa alldeles utmärkt. Nakna svarta grenar, skott, blomning, full grönska och höstglöden. Och ett träd i dungen är speciellt. Det ligger steget före alla de andra träden. Blommar först och tappar löven först. Det trädet är min lilla mätsticka.
En dag var jag bortrest, eller nej, kanske missade jag bara min dagliga vana. Jag var ouppmärksam helt enkelt, tankarna sprang runt och ville inte fästa. En rynka fanns mellan mina ögon. Det var en dag när jag inte tittade.
Nästkommande dag när jag åter drog upp mina persienner och lät blicken gå sin vana gång upptäckte jag att det speciella trädet hade gett upp sommaren och börjat gulna. Några löv var till min förvåning nästan apelsinfärgade redan.
"Så, du har bestäm dig nu. Att det är höst", tänkte jag och det kändes med ens lite tommare, lite mer grått ute. Tyngre på något sätt. Jag blev surmulen. Min mätsticka hade bestämt att nu var sommaren över. Och jag som inte var beredd på höst- inte än. Jag drömde fortfarande om varma nätter och sol som värmer och bränner hud så som den bara kan göra under sommaren.
En enda dag då jag inte tittade bort mot det speciella trädet passade det på minsann. Som en liten ögontjänare. Det kommer att ta lite tid innan jag kan se det vackra i de röda, gula, bruna färgerna. Och jag inser att det kommer att ta lite tid innan jag kan förlåta trädet som valde att avsluta sommaren alldeles for fort.
