Söndagsgnäll

Jag tycker inte om v i n t e r n.
Vinter för mig betyder att jag kan inte gå ut och gå som jag vill och var jag vill. Jag halkar mest runt eftersom varje steg blir konstlat. Det händer också att jag trillar. Och finns det något jag verkligen inte gillar så är det att trilla. Nej, jag längtar till våren. Då slipper man skrapa bilrutor och bli kall om fötterna.

Så där ja. Nu har jag söndagsgnällt lite. Det känns med ens mycket bättre.

Den här tycker jag om.

Betydelsen av rum- Karin Ström. Från skivan En saga om en sten


För den som vill sjunga med:

glöm den gud som skyddar mig mot kärlekens förakt
jag bjuder på att utstå andras hån
du river upp ett liv i mig när andan faller på
och struntar i att städa efteråt

och om jag kunde räkna alla flickor i din famn
som känner att just hon är speciell
men bara med ditt tonfall när du uttalar mitt namn
lyckas du få ut mig varje kväll

betydelsen av rum
betydelsen av rum när du går in
betydelsen av rum
mellan dessa väggar är du min

jag borde veta bättre än att springa efter dig
ditt ego är nog lagom stort ändå
men ingen annanstans är jag så levande som där
fyra väggar omsluter oss två

du talar nog med andra flickor som du gör med mig
och tar på deras kinder med din hand
men bara i ditt tonfall när du uttalar mitt namn
köper du dig fri från alla band

Under genomsnittet?!

Varför gör man ett test, när man på förhand vet med sig själv att det kommer att gå rejält åt helvete?

The upper class?

Att dricka ur ett glas, en kaffekopp eller flaska är inget speciellt. Om man inte fäller ut lillfingret. Då tänker jag genast överklass. Ett säkert tecken, kan tyckas. Men det är för enkelt- och fördomsfullt. Egentligen kanske det bara handlar om balans. Om lillfingret är utfällt blir stabiliteten när man dricker ur mugg/glas/kopp/kåsa/flaska osv bättre. Kanske?


Detta lillfinger observerades utfällt flera gånger under kvällen:

Alla har vi varit små någon gång...

Sommaren 1979. Dagen till ära har jag fått på mig rosa kläder istället för bruna. Tack föräldrarna.
De andra bilderna föreställer Keanu Reeves, Jennifer Aniston och Ricky Martin. Vad söta de är- jag menar var.

Kika på fler "famous kids" här: http://www.eatliver.com/celebrities-kids/

Semestern

Ikväll var jag och såg The Holiday på bio. Trodde det skulle vara jag och fem personer till i salongen men det var fullsatt. Att det är söndag får också tas med i beräkningarna, så klart.


Vad jag tyckte om filmen?

Under filmens gång lägger jag märke till hur jag ler, skrattar och blir lite rörd. Jag köper filmen. Men när jag kommer hem börjar jag analysera lite mer. Och då kommer jag på: jag retar mig lite lätt på Cameron Diaz skådespel. Det är den vimsiga, roliga tjejen- som man har sett några gånger förrut. Sen har vi Jude Law. Visst, han ser bra ut. Men jag retar mig på hans skådespel och på rollen han spelar. Herregud. Det blir lite för mycket grädde på moset. Han gråter och är så helylle att man nästan måste bita sig i armen.






Kate Winslet funkar bra, även om hon spelar en riktigt TREEEVLIG kvinna som genast hjälper gamlingar, har tålamod till tusen och är så snäll att man framstår som Djävulen själv. Sen återstår bara Jack Black. Han gör nog bäst i från sig. Själva handlingen orkar jag inte dra, men för den intresserade finns det information här: http://www.imdb.com/title/tt0457939/


Mitt slutbetyg av filmen kommer att baseras på två faktorer, Förnuft och känsla ( bra film dessutom!)

Känslan under filmens gång, mina direkta instinkter, säger att filmen är en klar 4:a. Jag mår bra efter att ha sett den. Jag vill se mer. Ha mer. Ha ha ha. Mer mer mer.

Förnuftet börjar arbeta ungefär 10 minuter efter att filmen är slut. Jag anser mig vara "lurad", jag har "gått på det igen" osv. Dessa känslor har sitt ursprung i det så kallade feel-good-syndromet. Det vill säga: jag vill också att verkligheten ska sluta lika lyckligt som i filmen. Men verkligheten fungerar ju inte så, den slutar inte när allt är som bäst.

Men den här gången struntar jag i förnuftet. Helt och hållet.

Visst kan man väl få låtsas lite ibland?

Dolph & Grace och Sylvester & Birgitte

När jag ska somna brukar jag ligga och fundera lite löst och inte speciellt allvarligt på allt möjligt. För att komma till ro. I natt funderade jag över vilka människor jag är rädd för. Som jag absolut inte skulle vilja hamna i en mörk och sopfylld gränd med.

De två människorna som jag kom att tänka på direkt var konstigt nog Brigitte Nielsen (185 cm) och Grace Jones (179 cm). Om jag skulle bli inträngd i ett litet utrymme av dessa skulle följande förmodligen inträffa:

1. Med tanke på damernas kroppshyddor, och min egen svaghet, skulle de snabbt kunna bryta en av mina armar.

2. Med tanke på deras humör och deras munläder skulle de nog kunna skrämma mig till döds ganska enkelt genom att säga bu.

Förresten: Grace Jones har dejtat Dolph Lundgren (som enligt imdb.com är 193 cm). Brigitte Nielsen har dejtat Sylvester Stallone (178cm).


Efter denna mycket intressanta reflektion undrar jag nu:
Om man skulle anordna en boxningsmatch med ovanstående människor inblandade, vem skulle vinna?




The line up från vänster uppifrån : Dolph, Grace, Stallone och Brigitte. May the best man win får man väl säga...?

Matchresultatet borde se ut så ungefär så här:

• Av Dolph och Stallone måste Stallone vinna. Han vinner ju alltid.
  
• Matchen mellan Brigitte och Grace är lite knepigare. Men så plötsligt diskvalificeras Grace efftersom hon biter av en del av Brigittes öra.
  
• Slutmachen mellan Stallone och Birgitte blir spännande och långdragen.
  Slutligen vinner Brigitte eftersom hon ger Stallone en dansk skalle. Simple as that.